Race report – Hjälmaren Runt

with 2 kommentarer

Inte sist

Eller, snarare svaret på frågorna ”hur känns det?”, ”hur var det?” och ”vad ska du göra nu när du cyklat så långt?”.

Idag, dagen efter loppet, känns det bra. Jag har ben som protesterar högljutt så fort jag reser mig från soffan. Jag har varit hungrig nästan hela dagen och druckit massor av vatten. Igår, sådär runt tretiden, när jag hade knappa två mil kvar av de 15,3, kändes det inte så kul.

Helena och jag startade tillsammans med ett Ride of Hope-gäng som också ska cykla fort på Tjejvättern. För deras del handlade det om att köra ihop klungan och finslipa kommunikation och samarbete. För min del var det bonus att få prova klungkörning för första gången, men lite läskigt också. Man ska ju cykla så NÄRA! Kittad med enlånad Ride of Hope-tröja cyklade jag iväg, tätt ihopklämd med de andra i klungan och minst lika många till. Den första milen, på väg ut ur stan, ägnades åt att hänga av diverse cyklister som inte fick vara med och träna med oss. Sedan bildade vi en snygg formation, började rotera och öka farten. Jag vill tro att det såg lätt och proffsigt ut för den som såg oss. För mig var det svettigt och hjärnan gick på högvarv av att hålla ordning på cykel, fart, diverse kommandon. Varje gång jag tyckte jag fått koll på läget tjoade nån”HÅL!” och jag blev helt distraherad.

När vi närmade oss Käglan började det luta uppför och Helena, som varit sjuk hela våren och inte hunnit träna så mycket, valde att hänga av sig. Vi hade redan veckan innan kommit överens om att det var hon och jag som skulle hålla ihop. så jag gick ur klungan också, vinkade och såg dem dra iväg som en väloljad maskin. Helena och jag tog en liten paus, bröt ihop, kom igen och kastade oss över Käglans utmanande backar. Det gick riktigt tungt uppför, men det kompenserades av de fantastiska utförslöporna. Jag menar, 43 km/h? Fantastiskt. Vi körde på mot Arboga och första depån. Pluspoäng till klungan som busvisslade när de var på väg ikapp oss, så vi visste att de skulle köra om.

I Arboga fyllde vi på med bulle, cola och banan. Det var skönt att stå på fötterna en liten stund. Sedan kom en backe till! Va? Det hade vi inte hört något om… Jag hittade en rygg att ta, en riktigt stabil cyklist som bara tryckte på i jämnt tempo hela vägen upp. Nästa depå var 6 mil från Arboga, så vi hade en lång etapp framför oss. Helena tyckte att det var kämpigt, men jag kopplade in både pannbenet och ångloket och så betade vi av mil efter mil mot Läppe. Når vi närmade oss Läppe blev det mer kuperat och Helenas kropp sa stopp. I efterhand kan jag tycka att jag inte skulle ha peppat henne att fortsätta, men hon är ju vuxen och kan bestämma själv. Vi flaggade en servicebil (trodde vi) och Helena fick skjuts till Läppe. Själv drog jag på som en dåre för att hinna dit och äta något innan snöret drogs kl 14.

Helena kom till Läppe samtidigt som jag, och fick lite välmenande skäll av sjukvårdarna för att hon pressat sig så hårt. Snubben vi flaggat visade sig inte ha något med loppet att göra, men han körde längs banan och hade cykelställ på taket… Våra trötta hjärnor tänkte kanske inte helt rakt där… Helena bröt loppet och fick skjuts till mål, medan hennes cykel fick åka lastbil när de stängde depån.

Mina ben var en smula trötta redan där, men det var bara 4 mil kvar. En kort träningsrunda. Jag hittade två cyklister som såg stabila ut och frågade hur fort de körde och om jag kunde hänga på. Det fick jag så gärna, så jag kastade i mig en risifrutti och hoppade upp på cykeln igen. Mot målet! De käcka Team Sky Blue-cyklisterna som jag hakat på körde alldeles för fort för mina trötta ben, så jag hängde av mig själv efter max en kvart. Benen, som fått arbeta på mjölksyratröskeln en stor del av loppet, gick inte att pressa mer. Jag försökte hitta ett behagligt tempo och trampade på. Om jag trodde att jag fått köra på pannbenet innan, så var det inget mot att cykla själv. Jag fick många glada tillrop av de cyklister som körde om mig. Det gav massor av energi, men när det var tre mil kvar var det tungt. Jag stannade, smsade all min frustration till Ola och klämde i mig min sista gel. Sedan bestämde jag mig. Jag skulle i mål. Och jag skulle inte komma sist.

Inte komma sist. Det var mantrat som rullade i huvudet medan jag trampade mot mål. Jag struntade i om det gick i 20 eller 25. Jag bestämde mig för att jag fick stanna en gång per mil om jag behövde. GT-tabletterna skramlade i botten på röret och vattenflaskan var halvfull. Kilometer efter kliometer räknade GPS-klockan. Inte komma sist. Med 5 km kvar körde jag om en tjej som kört om mig när jag hade två mil kvar. Hon gick runt på en busshållplats, åt ett äpple och stretchade armarna. Tjoho, inte sist!

Med förnyade krafter tryckte jag ut den sista kraften som fanns i benen, drog på i allén när jag hade passerat Ekeby-Almby. Bara raksträckan kvar, sedan borde jag se de sista skyltarna. När jag kom in i stan och såg flaggvakten i den sista rondellen började jag nästan gråta. Snart framme!Sista vakten vinkade in mig på cykelvägen och sa något om hundra meter till mål. Speakern välkomnade mig till målet och jag fick min medalj och varma kramar av klungan som vi startat med! Rösten bar knappt när jag frågade om det fanns mat någonstans. Jag fick tag på en dubbel korv i bröd och en kopp kaffe. Det var nog årets godaste korv!

Efter ett par sms till dem som hejat mest, satte jag mig på cykeln igen för att ta mig hemåt. Lite skakig, väldigt trött, och helt tom i huvudet. Jag mötte flera cyklister på väg mot målet och hejade glatt. Jag kom inte sist.

 

Om fyra veckor är det dags för Halvvättern. Bring it on.

Målkorv

2 Responses

  1. Cykelkatten
    | Svara

    Kul att läsa! :)))

    • Anna
      | Svara

      Tack för att du läste! Välkommen tillbaka! :)

Leave a Reply